Min tvååring.
Jag måste. Måste skriva av mig när hjärtat nästan exploderar av kärlek. Jag vill stoppa tiden. Jag vill att han alltid ska vara två år. Han är min hjärteprins som får mig att skratta tiotusentals gånger om dagen. Han har den ljuvligaste lilla kroppen man kan tänka sig. Han klipper ett hål i sina byxor och sen tittar han på mig som om han undrar vem som just klippte i hans byxor. Han sjunger Eric Saade men också Hjulen på bussen. Han vrålar ATTAAACK när han kastar kuddar på sin bror men han kiknar också av skratt när jag gör en tåramsa med hans lilla grisfot. Han är liten och stor. Pratar oavbrutet och håller sin familj i en liten liten järnhand. För att han har en tvåårings bestämda humör. För av vi alla tre älskar honom så omåttligt.
Jag vill att han ska vara två för alltid. En tvååring som gör vår familj perfekt.
Redan när han låg i magen önskade jag mig en tvååring. Nu är han här... men han stannar tyvärr inte för alltid.
Jag älskar älskar älskar dig Ville Vonken!
Två dagar
Två år
♥
Hemma och vabbar
Är hemma med en varm och febrig liten idag som vill sitta i mammas knä och låta sin lilla mun gå konstant trots febern. Tack för att du är min! Dagarna går fort och batterierna laddas ur lite fortare än vad man önskar efter veckan vi hade... Jobbet är lite tyngre än vanligt, regnet lite ihärdigare...
Sitta mammas knäääääääää.... Okej.
Den lyckligaste stunden...
..var den när du kom till oss.
Älskade lillprins bus, trollunge, Ville vonken....
För två år sedan låg jag i soffan med en begynnande känsla i ryggslutet. En känsla jag kände igen med blandade känslor. På bordet låg en kallelse till Mölndal. 08.15 tisdagen den 8 september 2009 skulle vi vara där och så småningom skulle du komma till oss. Men du tänkte inte vänta riktigt så länge. 08.14 den 8 september 2009 låg du på mitt bröst och världen har aldrig förut varit så vacker och perfekt.
Imorgon fyller du 2 år. Du som gör oss rikare för varje dag som går. Du som suger musten ur oss med ditt bestämda humör. Jag kan inte minnas hur det var att inte ha dig i vårat liv.
Grattis min älskling! 
I sängen nu ikväll....
♥
Lipsill
Jag vet att jag är bra på att måla faan på väggen. Jag vet att jag ofta reagerar irrationellt med känslorna utanpå. Men någonting har gått fel i min relation med dagis. Är det för att jag själv arbetar inom omsorg? Vad är det med dagis som skapar sånn ångest i mig?
I augusti byter Villen förskola. Idag var jag på föräldramöte där. Fantastiska lokaler med två engagerade pedagoger som utstrålade säkerhet, erfarenhet och ömhet. Ändå stog jag där med en gråtklump stor som en jordglob i halsen och kunde inte säga ett ord. Jag orkar inte igen!! Jag säger inte att det kommer att bli samma upplevelse för Vilmer eller för mig för den delen, men eftersom jag är jag så var det enda som snurrade i mitt huvud att det KAN bli samma sak...igen. Jag orkar inte det.
Tiden från dagisstarten i januari till nu för någon månad sen när det har gått riktigt bra har slitit så hårt på mig och mitt hjärta och nu är jag så rädd att vi ska börja om....
Jag orkar inte. Men jag har inget val.
Busig och j...ligt bestämd!
♥
Fast
Sitter fast vid datorn. Med telefonen brevid mig. Äter pasta och lax. Jag tycker verkligen att det här är skitjobbigt. Att lämna honom till människor han inte känner. Bland gråtande barn som ropar efter pappa. Jag vet att det kommer bli bra. Vi kommer sluta gråta eller iallafall gråta mindre men just nu tycker jag att det är skitjobbigt. Andra rycker på axlarna, säger "så är livet" och kör på. Jag blir ledsen, orolig, får ont i magen och vill bara ta honom och springa hem. Igår ringde de efter mig vid halv 1... då hade han gråtit i fyra timmar. "Har han verkligen gråtit hela tiden" sa jag. "Ja om jag ska vara ärlig har han nog bara haft gråtuppehåll på fem minuter lite då och då" sa pedagogen som jag knappt minns namnet på. Och förskolepedagoger överdriver INTE. Tvärtom.
Jag hämtade honom. Log, skrattade och överöste honom med pussar. Sa glatt "Hej då dagis! Vi ses imorgon". Tog hem Linda + 5 extra barn + mina egna och drack lite kaffe. När Vilmer somnat la jag mig i ett alldeles för varmt bad, ringde mamma och grät som man bara kan göra med sin mamma. Efter det var det inte bara mitt ena öga som påminde om ett monsters.....
Men idag tog vi nya krafter. När jag lämnade honom satt hans inskolningsfröken redan med två gråtande barn i famnen och jag lämnade min ledsna son till en vikarie. Strax kom Viggo och behövde hennes famn. "Famnarna räcker inte" ringde Linda till rektorn och sa. "Gå dit så får du se". 18 nyinskolningar där alla är mellan 1 och 2 år. Gråten och längtan sprider sig som en löpeld förstås.
Det här kommer bli bra. Men under tiden tycker jag att det är skitjobbigt. Nu längtar jag ihjäl mig efter honom.
Jag bokade en trädkoja på Gotland och det gjorde mig lite gladare. En trädkoja!
Overkligt...
"Karin heter jag. Är mamma till Vilmer, 16 månader."
Overkligt. Kom precis hem från föräldramöte på Villes nyöppnade avdelning. Där satt vi. Föräldrar till 16 barn, alla mellan 13-18 månader som snart ska tulta omkring som små men söta insekter samlade i en burk. Hjälp. Jättehjälp. Trodde väl kanske aldrig att mitt barn skulle vara så liten vid förskolestart men nu är det så vårt liv måste vara just nu. Han kommer säkert klara det galant. Gråta lite efter mamma. Mamma kommer gråta desto mer efter honom. Men visst mäste jag väl vara lite tuffare den här gången? Visst måste mammahuden härdats något de här senaste 3 åren med alla tårfyllda lämningar, bubbliga dagisdagar...? Axel var 2 år och 4 månader. Vi grät ändå... båda två. Om 20 dagar skolan han in. Min lillprins. Min ögonsten. Min illbatting. Hoppas att han och de andra små kommer trivas där i sin glasburk.
Jag älskar dig!
♥
Operation
Efter ett blodigt Grey´s ansnitt tänker jag krypa ner mellan sterila lakan brevid min son som är renskrubbad fyra gånger med operationstvätt och klädd i nytvättad pyjamas och rena strumpor. Usch. Imorgon är det dags. Jag är glad att det blir av för oron har legat som det tjockaste snötäcket över mig de senaste dagarna. Jag vet att det är ett lätt ingrepp men det gör ONT ONT ONT i mig ändå när jag tänker på min älskade plutt i operationskläder.
Dessutom är jag inte där och kan låtsas att jag har kontroll. Bara en förälder får vara med när han sövs och när han vaknar och den lotten föll på den stabila av oss två föräldrar.. som dessutom är föräldraledig. Jag får snällt pallra mig iväg med gråtklump i halsen och jobba mig igenom dagen som jag hoppas går fort.
Nu håller vi tummarna att vällingmonstret dessutom klarar en natts fasta.... Håll gärna en tumme för hans klena mamma också...
gonattkram ♥
Hemmapappa!
"Kl 11 sa du?"
"Sover han bäst i vagnen eller sängen?"
"Lunch innan då eller?"
Henkan åkte precis. Nu vet jag hur det är att inte vara expert på sitt barn och det är så fantastiskt bra!
Expert eller inte. Mamma är mamma och Ville är en morsgris :-)
Ha en fin lördag! Det ska jag.
1 år...
Ett år kräver reflektion. Imorgon tänker jag bara äta tårta med händerna tillsammans med min yngsta son så därför reflekteras det idag istället
1-årsdagen kräver att man minns precis vad man gjorde ett år tidigare. Detta magiska, fruktansvärda, ljuvliga... Just nu för ett år sedan låg jag i soffan och tyckte att allt ändå inte kändes som vanligt. Vi hade fått tid för igångsättning kl 08.15 dagen efter eftersom vattnet gått. 08.14 den 8 september kom han utan igångsättningen. Då hade jag precis haft mina drömmars förlossning och var världens lyckligaste tvåbarnsmamma. Lyckoruset och symbiosen var ny för mig. Styrkan och självsäkerheten också. Jag minns första natten på BB när jag bara låg och tittade på honom, hög av endorfiner och kärlek, när plötsligt en nyförlöst rumskamrat rullades in i mörkret. Hon grät som ett barn när hennes man försökte säga hejdå i nattmörkret. Jag höll på att tända lysröret och erbjuda honom min säng, ta mitt barn och sitta i fikarummet resten av natten. Jag kände mig starkast i världen. Stark och lycklig. Bara när jag längtade hem till Axel blev jag vek. Jag brottades mellan känslan av att ta vara på stunden, lugnet, min nyfödde och känslan av att jag bara ville hem till Axel.
Nu har han funnits hos oss ett helt år och det är omöjligt att tänka sig hur vår familj var innan han blev en del av den. Han är min lillplutt som ska få bli stor. En morsgris utan dess like. Med vilja av stål och busig blick. Så lik sin bror men ändå så olik.
GRATTIS ÄLSKLING! Jag ser framemot varenda dag med dig!
På BB
1 månad
2 månader
3 månader
4 månader
5 månader
6 månader
7 månader
8 månader
9 månader
10 månader
11 månader
1 år
♥
Ett år sedan...
Tänk att för precis ett år sedan såg jag ut såhär och den här skatten var inte en del i mitt liv ännu......Iallafall inte på det sättet han är idag. Nu får jag andnöd om jag tänker på att han inte skulle finnas hos mig! Kan inte förstå att han fyller 1 år på onsdag???
Jag älskar dig Villen min!
♥
Mitt bustroll...
"Sitt ner i badet Vilmer. Ta Pingu i handen och sitt ner. Sitt ner. Sitt ner. Sitt ner......"
and so on..... 
10 kg perfektion och kärlek...
Det är min son det. 10 kg perfektion ligger brevid mig och sover medan jag ligger i sängen och lyssnar på dagens "Sommar" med Andreas Lundstedt. Mysigt....
Här följer han med spänning Scandinavian Master häromdagen...
Go natt!
Inte sova...
Så här såg det ut i spälsängen för en stund sedan...
DU ÄR EN SKATT!
♥
7 månader av kärlek
Vad vore tillvaron utan dig...???
Jag älskar dig omåttligt!
♥
88 år
Den här bilden förtjänade ett eget inlägg!
88 år skiljer de här två älsklingarna åt. Annars är likheterna många...
De har båda skratt som smittar, lika mjuka kinder (men inte lika tjocka) och något gles hårväxt...
men framförallt platsar de båda på min lista över de personer jag håller av mest i hela världen (om jag nu skulle haft en sånn lista...)
Fina mormor med det yngsta av sina tio barnbarnsbarn
♥
5 månader
I måndags var mitt troll 5 månader...
♥
Vilmer 4 månader
Min glada, runda, bestämda, betraktande,
nyfikna alldeles underbara unge!
Jag älskar dig!
♥
