karinkristina

Åhhhhh.... bloggen dör! Och självklart förstår jag att den enda som sörjer är ju jag! Jag vill inte att den ska dö! Som jag sagt tidigare är den ju min räddning i att minnas något annat än semestrar och liknande eftersom jag har så rysligt dåligt långminne... och kortminne. Jag vill ju bevara tokiga saker min tokiga 2åring säger varje tokrolig dag med honom just nu. Vad Axel hade för sig på vardagarna när han var 6 år. Hur ljuvlig vår vardag var i november 2011. Hur spänningen i ryggen släppte på helgerna då allt var precis som jag vill att det ska vara. Hur mysig en första advent kunde vara med pyssel, mer pengar i plånboken och fika med 4 härliga vänner och ett gäng rumpnissar. Så kanske förvånar jag mig själv och försöker med lite konstgjord andning ändå. Kanske mindre bilder och mer text som väcker mina minnen mer än den är intressanta att läsa.... Kanske.

Adventskärlek.