karinkristina

Jag lever även om inte bloggen gör det just nu... Har ändå svårt att släppa taget och ge upp. Vi får se.... Så fort jag tänker att jag hinner sätta mig ner och blogga så händer något. Någon ropar på mig. Det kan vara en av mina söner eller ett tvättberg eller en middagsdisk eller trevlig granne som vill dricka kaffe ute på gatan eller så är det bara min tur att lägga ett ord i Wordfeud....

Hur som helst är ju den här bloggen min väg till minnet om alla vanliga dagar som susade. Jag ska försöka för min skull att hålla den vid liv.

Nu ska jag väcka min stora son och göra honom klar för skolan.

puss