karinkristina

...Vilmer!



Så här vacker är han när han sover, äter, skriker...

Orden räcker som sagt inte till. Jag svämmar över av kärlek till den här mannen som kom till oss 8 september kl 08.14 efter en förlossning som i min värld var för bra för att vara sann (mer om den en annan gång...).

3225 g tung och 51 cm lång landade han på mitt bröst och efter att ha presenterat sig med ett skrik så tittade han länge på oss med mörka utforskande ögon...

Vilmer och jag kom hem i onsdagskväll till Henrik och en lycklig, förvirrad, stolt storebror som inte alltid vet hur han ska hantera känslan av att vara fyra. Förutom ett spontant livsfarligt wretslinghopp i soffan där han förstås glömt att Vilmer låg och sov är Axel mjuk och fin mot honom. Håller gärna och sitter nära oss när Vilmer äter. 

"God morgon mamma. God morgon pappa. God morgon Vilmer. God morgon familjen."

Då är det inte lätt att hålla hormontårarna borta...
Nu är han och Henrik och fiskar. Storebrorspresenten var förstås ett eget kastspö och en tackelbox med egna drag... 

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst... men hälften av det skulle antagligen vara helt ointressant.

Jag är tokig i min minsting. Jag är så lycklig över att inte vara gravid längre. Jag förstår äntligen varför vissa kvinnor längtar efter att föda barn igen. Jag njuter av att promenera trots att det förstås finns små krämpor i min kropp. Igår när jag gick till affären med Vilmer i vagnen och Axel på sparkcykel kände jag mig som världens malligaste mamma till mina två pojkar.

Stå ut med mig.. Jag är bara hög av endorfiner ;-) 

Kramar

Vilmer och jag på BB


Brorsorna


♥