karinkristina

Efter 4 och tre månader var jag fortfarande vättskrämd... När värkarna tilltog snabbt på natten snyftade jag hängandes över en byrå "Det här är INTE roligt!!" "Jodå det är det" tröstade svärmor med blanka ögon...
Jag har oroat mig i 4 år och tre månader för att behöva genomlida en förlossning till för att få ett barn till och just därför blev det här förlossningen of my DREAMS!

6 september kl 22.30
Jag inne på toaletten, Henrik utanför...
Henrik: "Älskling. Då ringer jag och säger att jag jobbar imorgon?.."
Jag: "Gör det...... eller vänta..... eller jag vet inte..... jag tror vattnet gick..."

Trots inte minste tillstymmelse till värk så ville förlossningen ha in mig på kontroll, så svärmor kom, Henrik tokladdade med en massa mat och hetsade mig att äta...
Jag: "Jag äter ALDRIG när jag är nervös!!!"
Pirriga och fnissiga sjöng vi med till Bailando i bilen för att kanske sjunga igång förlossningen.
Jag: "Tänk om det inte var vattnet. Tänk om de säger att jag kissat på mig som de gjorde när Axel var på gång"
Henrik: "Så mycket kissar ingen..."

7 september Kl 00.30
Sköterksan: "Näääee... ingen vattenavgång. Kan du ha kissat på dig kanske?"
Jag: Nej! Det kan jag INTE."
Sköterskan: "Ni får gå en promenad så får vi se om det kommer mer..."

Så där gick vi. I Mölndal klockan 1 på natten. Kikade på vår gamla lägenhet. Väntade på vattnet. Jag var förbannad och Henrik skrattade mest åt mig. 20 minuter senare kunde jag gå tillbaka och defenitivt bevisa att jag kan hålla tätt. SÅ mycket kissar ingen. Hemskickade i väntan på värkar med order om att åka till Östra dagen efter för undersökning..... Kändes lite snopet.

 

 Pissnisse på nattpromenad

7 september kl 10.00 på Östra
Sköterskan: "Bebisen mår toppen och vi kan vänta 72 timmar men du får välja själv om du vill bli igångsatt eftersom du är omföderska"
Vi: "Boka in oss imorgon!"

                                 

Vi lämnar Östra med ett papper "Ni är välkomna till förlossningen 08.15 den 8 september för igångsättning"

8 september kl 02.00
Vaknar av en värk som faktiskt känns... Plötsligt kommer allt tillbaka och det känns så självklart att det är så här det känns när det startar. Jag väntar... å väntar... och får vänta i 20 minuter på nästa värk. Tänker att OK... det här kommer att ta tid och försöker somna om. Ny värk... bara 12 minuter sen den förra. Ny värk. Ooops. 6 minuter.
Väcker Henrik som blir pigg på en hundradels sekund och börjar.... ÄTA! Ringer svärmor och Mölndal som tycker att vi ska komma in. 4 minuter mellan och det gör ONT! Hänger över olika möbler, snyftar till svärmor, packar lite, ätvägrar.... Någon timme efter första värken sitter vi i bilen. Bilen är helt säkert det OBEKVÄMASTE stället att hantera värkar och det känns som om jag hänger i taket när värkarna kommer. 

Vid 4 ligger jag igen på bristen med CTG... LUGN mellan värkarna och försöker tänka rätt, andas rätt.
Tas om hand av en söt barnmorska som pratar mycket. 

 

Vi skrivs in på vårt stora lyxiga rum med stort badkar. Jag svidar om till sexig förlossingsskjorta och festen kan börja. Lustgas is the thing.... Återigen kommer starka minnen tillbaka. Ett tag senare suger jag i mig alldeles för mycket och börjar skratta och gråta på samma gång när jag hör samma technoljud i huvudet som jag hörde när jag födde Axel. 

Som att vara på krogen och hos frissan på samma gång....  småberusad med skvallertidning


Det gör ont när värkarna kommer. Men jag känner mig lugn och glad. Det känns som om det flyter på. Barnmorskan är hos oss nästan hela tiden trots att jag inte öppnat mig mer än 3-4 cm.

Vid halv sju-tiden är jag 5 cm öppen och värkarna känns outhärdliga. Jag börjar bli skraj inför nästa värk  och barnmorskan frågar om hon ska förbereda för ryggbedövning. När jag födde Axel fick jag ingen och den här gången hade jag bestämt att inte tveka om det skulle behövas.
Den snälla narkosläkaren kommer. Jag tvingas ligga på sidan och vara så stilla så möjligt. Värkarna är vidriga den här stunden och jag minns inte så mycket av vad han sa..... men vid halv åtta är han färdig och säger...
"Så där ja. Nu ska du se att det lättar om 20 minuter ungefär"
Barnmorskan kontrar efter att ha undersökt mig: "Men du är fullt öppen. Börja krysta när du känner dig redo!"

Jag tittar på Henrik och ler det största leendet och undrar om han hört samma sak som jag. Är det färdigt? Är jag öppen? Får jag krysta? Kommer bebisen snart? När jag födde Axel var det just de där centimetrarna som ALDRIG ville ge med sig. Nu var allting anorlunda.

Krysta ut en bebis är som det är. Inte alls skönt förstås. Men 08.14 var han hos oss. På mitt bröst. Kladdig och inte alls så vacker men ändå det vackraste vi sett. Jag tjöt av lycka och om inte mina ben förlamats av ryggbedövningen kändes det som om jag ville ställa mig upp och dansa. För att han var här. För att jag minns allting. För att jag mådde så bra. För att det kändes som om jag vunnit ett världsmästerskap i att föda barn.

                                 

Och plötsligt förstod jag vad så många andra menar när de säger att de strax efter en förlossning kan tänka sig att göra det igen... och igen... och igen. Belöningen är förstås lika fantastisk vilken upplevelse man än har men den här upplevelsen var MAGISK....

♥