karinkristina

Det är snart födelsedag här hemma... Axel fyller 4 imorgon och jag undrar såklart var åren tog vägen???
Mitt tillstånd gör att jag såklart minns lite extra hur den här dagen såg ut för 4 år sedan..... varesig jag vill eller inte.

Vid den här tiden på dygnet hade jag varit inne på förlossningen i 8 timmar, haft värkar i 18 timmar och trodde (eller ville tro..) att jag snart skulle ha min bebis hos mig. Vid 22 tiden tackade jag nej till bedövning just för att jag så gärna ville att allt skulle vara över, att han snart skulle vara där... barnmorskan trodde nog också det. Hade jag vetat att jag hade mer än 6 vansinnigt tröttande och smärtsamma timmar kvar hade jag inte tackat nej... Vid 12slaget slutade jag att prata med Henrik och barnmorskorna och jag minns ingenting av de timmarna och det är de timmarna som gör att det är med väldigt blandade känslor jag ska gå in i det där en gång till. Jag är livrädd för att uppleva samma sak igen men peppad av tanken att det KAN bli annorlunda. Inte ens tanken på att jag fick den finaste av belöningar gör rädslan mindre... bara upplevelsen värd att gå igenom igen.
Det är det häftigaste och värsta jag varit med om. Häftigaste för att han blev min. Värsta för att jag inte var "där" då han blev det... Men nu är det bara att hänga med! Om lite mer än 3 månader är jag där igen. All min längtan finns i stunden då det är över och h*n är HÄR!!!

Men imorgon är det min 4åring det handlar om!!! Paketen är inslagna, frukosttårtan (!!!!!) är inhandlad och helgen är full av födelsedagsfirande!

Besöket på MVC idag gjorde mig varm när jag fick höra det älskade lilla hjärtat slå och lite skraj när blodvärdena visade ett starkt nedåtgående och barnmorskan skrämde med sängliggande och dropp. Självklart är det långt dit men blodpudding, spenat och paltbröd... kom igen bara!! Nu kör vi!