karinkristina

Jag visste att jag skulle tycka detta var jobbigt. Jag visste att Axel skulle gråta så att mitt hjärta går sönder. Jag visste att det inte skulle vara enkelt... men jag kanske ändå hoppades på mirakel. Inskolningveckorna är slut och det har ju gått ganska bra till slutet av förra veckan då han började gråta vid lämning. Ovanligt bra gick det med tanke på Henriks och min skepsis till att det inte finns några barn i hans ålder där. Tji fick vi! Nu går det inte bra längre. Det går SKITdåligt och det värsta är att jag tror att jag och H sänder våra dåliga vibbar över till Axel...vi tror inte riktigt på stället... eller så tycker han bara helt enkelt att det är tråkigt. Och jag kan inte riktigt klandra honom... VARFÖR måste han tänka. VARFÖR ska jag vara här med de här tanterna? Och var är alla barnen som mamma tjatat om så länge?

Henrik lämnade honom idag. Axel grät så mycket så att han somnade.
Jag grät också nästan till jag somnade. Först i arbetsrummet på jobbet. Skönt med ljuvliga kollegor som man kan vara precis som man är med.... tack. Sen grät jag vidare hemma så att jag nästan somnade till Grey´s.
Ja ja. Man kan tycka vad man vill men att han har det bra är mitt liv. Hur ska jag fungera om inte han har det bra?

Kämpar för att hålla mig vaken till min man kommer. Behöver honom.