karinkristina

Minns den dagen som om den var igår... vi var hos Fredrik, Lotta och tvillingarna, vi tjejer tog ett glas vin och pratade i köket och killarna och barnen var i vardagsrummet... Henrik ropade, Text-TVn lös med sin svarta bakgrund och färgglada bokstäver, klappande hjärta och rusning i blodet, den vanliga oron som ofta sveper över mig men den här gången var det lite värre... men bara lite. Läste slarvigt en gång, noggrannt två innan jag sprang ut i hallen, hittade mobilen och ringde mamma...

Hennes röst, pappas i bakgrunden, kaklet på toaletten där jag stängde in mig för att inte skrämma barnen, Henriks röst som försöker få mig att berätta vad som hänt, vännerna som tar med sig Axel in på tvillingarnas rum, snart i bilen utan att sagt hejdå.... Jag gömde mig i baksätet för att inte oroa Axel. Timmar av tårar och oro som följde. Oro för pappa och mamma som satt i bilen och körde, oro för min familj som såklart befann sig i den värsta av chockar...

Ett helt år har gått sen min farbror togs ifrån oss i en oförklarlig, onödig och oförståelig olycka. För min pappa, min farmor, min farfar, min faster och mina kusiner har det här varit ett enda år av sorg och saknad och en årsdag förändrar ju ingenting antar jag.... men idag, som många andra dagar, tänker jag på honom och den fantastiska person har var. Jag saknar honom....
All kärlek till alla er andra som också gör det. Jag tänker på er.

Ta hand om varandra och njut av allt ni har.
 ♥